ams

IDAG FYLLER MIN BÄSTASTE VÄN, MIN STÖRSTA KÄRLEK, THE ONE, MIN TRYGGHET, MITT ALLT ÅR. Ja -hängde ni me?

Skulle förstås önska att jag kunde vara hemma och ge honom en stor blöt puss, mata i honom tårta, frukost på sängen och ge honom en heldag när bara han bestämmer.

Nu var det ju inte så att det var möjligt denna gång.

Många frågar mej om hur jag kan lämna M. Om man är kär vill man väl vara tillsammans? osv. Och självklart vill man ju det!

Well. Som ni förstår är det ju inte riktit så enkelt som det verkar. Jag saknar honom så mycket varje dag. Och som jag sagt förut skulle jag ju helst ta han med mej världen över.

Så hur och varför? (oh god. hur ska ja få fram mitt budskap med bara några menignar? i´ll try to keep it simple.)

Det beror givetvis på mej. Skulle jag vara gammal så kunde jag se mej själv leva i ett lyckligt förhållande i en stad som gör mej "olycklig". Men i mitt nuvarande läge kan jag inte tänka mej att bo i jeppis for the rest of my life bara sådär. Jag är för nyfiken och för rastlös för att vara där och jag vet att jag skulle ångra mej hela livet om jag inte gjorde de jag kände för. that´s just how i am -life is what you make it and nothing is impossible. inte heller ett distansförhållande.

Men too bad att jag träffade my love redan, för nu måste han stå ut med alla mina påhitt. Han är den mest underbara människa jag vet. Givetvis eftersom vi snart firar 5 år tillsammas och han ger mej fortfarande fjärilar i magen.

Men samtidigt som det finns så många alternativ och sätt, så känns det helt enkelt som att jag måste göra what i have to do. Gör jag inget nu kommer jag få en ålderskris vid 40 och lämna det jag har - gubben, barn, fast jobb, tusen olika lån -you name it. Samtidigt som jag varje dag fram tills dess kommer tänka på hur det hade varit om jag gjort de ja verkligen ville. Så ni förstår, de är ju inget att sträva efter och speciellt inte om där finns andra alternativ.

Ett annat alternativ i mitt fall är typ att göra de man ska ha gjort och sen kunna leva med ett leende på läpparna resten av livet för alla minnen man fått. Sen när man är done så spelar det ingen roll om barnen skriker, matkassen går sönder eller om man är pank -för det är precis det man vill göra och där man vill vara just då!

Sen tror jag också på äkta kärlek. Är det meningen att de ska vara vi så kommer det vara det. Och ska vi leva resten av livet tillsammas, så är några månader i livet not a big deal. inte egentligen. Och speciellt inte om det räddar en från en 40års bauta big time kris!

Sen är det ju så att dessa prövningar visar hur stark ens kärlek är. Och det är klart att jag känner mej dum å ego mellan varven som låter M vänta -hur rättvist är det då? Men båda har ju faktist ett val, och vi har bestämt att göra detta tillsammans. tillfälligt på olika håll.

Så vilken tur att min pojkvän är så himla underbar hela vägen igenom och att han tror lika mycket på vår kärlek som jag gör. Den kombinationen ger mej den frihet jag behöver för att kunna bli ännu mer in love!

GRATTIS BABY PÅ DIN DAG. Ja tänker på dej, love you!