People say nothing is impossible, but I do nothing every day.

Hej kära dagbok. Idag vakna ja, titta på m å låtsades gråta för att ja inte ville stiga upp. Han tyckte nog inte jag var så rolig och ignorerade mej men ja va ändå lika bitter, om inte bittrare.

Konstaterade i skolan att jag trots allt var pigg men stupa ändå isäng när ja kom hem halv 3. Min dejour börja 7 och jag vakna kvart över av att datorn börja leva sitt eget liv med massa konstiga ljud. Och de va ju tur, att ja vakna alltså.

Min lärare tyckte när ja väl kommit fram "ja tänkt att du sover väl, ja böri känn de". Känna eller inte, sov jag som död nu 4½ h var det säkert nödvändigt!

De västa är att jag har gått från att ha varit "perfektionist" ut till fingertopparna till en helslarvig enstöring. Nått i den stilen iaf. Försenad har ju varit min förbannelse men de börjar vändas till de bättre, de gånger jag kommer ihåg en tid så att säga. Men överlag har jag inget på reda nuförtiden. De har nog helt enkelt blivit för mycket.