Verkligheten har hunnit ikapp lite ikväll. La mej ner i soffan och var verkligen död, ja nån sekund. Ja lovar. Sen kände ja inte av benen och tappa nästan en tår bara för att mamma sa ja va dum när ja tvätta kläder i terpentin. Som om jag inte visste de. När man är såhär trött behöver man bara lite medlidande, lite pussande o lite kramisar så skulle allt nog kännas lite bättre. Så som mamma gjorde när man bodde hemma, ja istället för att påpeka halvdumma saker i telefonen. Bra att M är här då, när ingen mamma finns.
Och det värsta är att jag har hela veckan kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar