ams

De senaste dagarna har jag blivit lite upprörd. Det har varit några (ok, typ 2 st) som har börjat tjata om att jag måste tänka på min karriär och skaffa mej ett ordentligt jobb. Dessa 2 har dock varit killar som jag träffat en gång och som tror sej ha allt på reda. Jag kommenterade ju snabbt om att det i London finns massa attitude vilket medför sina besserwissar som alltid ska va bäst.

Problemet är egentligen inte själva problemet. Utan problem nummer 1 är att jag inte tycker om när andra tror sej ha rätten att påpeka hur jag lever mitt liv. Och speciellt inte när de inte har ngn information om det.

Jag vet att det säkerligen är mer än många hemma som tänker samma sak, eftersom det är vad man väntas göra med sitt liv. "växa upp och jobba och bli rik - eller klara av dagen". Och ja håller visst med på den fronten. Jag avundas de som har sin karriär på klart och som jobbar sej uppåt dag för dag, verkligen! Jag önskar att jag också kunde det.

Mitt försvar kommer dock här. De ända jag vet är att jag alltid har tagit hand om mej själv. Jag har alltid klarat mej ekonomiskt och aldrig behövt hjälp från tex mor och far. Även om de kunnat hjälpa mej har jag alltid sagt till mej själv att jag ska vara självständig. Och problem med jobb har jag inte heller haft, än så länge, så de har jag inte brytt mej om att oroa mej för över huvudtaget.

Men varför jag ännu inte klättrar på min karriär stege är för att jag helt enkelt inte vet vad jag vill göra med resten av mitt liv. Man kunde säga att målet med mitt resande också är att hitta vad jag brinner för, mer än självaste resandet. Jag har redan avslutat 2 utbildningar som har varit helt fel för mej. När man vaknar varje morgon och känner en klump i magen för man inte alls är glad, lycklig eller motiverad. Och det tänker jag helt enkelt inte upprepa en 3:e gång.

Pappa, farmor och alla andra som tjatat om hur viktig en utbildning är har helt rätt. Det är säkerligen nyckeln till framgång och ett välbetalt jobb. Och jag ser jätte mycket fram emot att hitta vad det är som jag brinner för för att kunna göra min gamle far stolt för att jag är så framgångsrik.

Just nu har jag ingen aning om hur framtiden kommer se ut, men de ända jag vet är att jag förmodligen aldrig kommer titta tillbaka på mitt liv och tänka "oj gud, varför reste jag världen över när jag var 23 år... Varför satte jag ner 2-3 år av mitt liv av att uppleva allt jag upplevt, sett allt jag sett eller gjort allt jag gjort. Jag borde nog ha pluggat nått jag inte var säker på att jag tyckte om (igen) eller jobbat som alla andra (vilket jag ju ändå samtidigt gör).

Bara för att jag lever än annorlunda livsstil än andra betyder ju inte att de är sämre eller att jag ska misslyckas i framtiden. Bara för att jag inte jobbar på ngt, för att jobba på ngt. Jag kan inte se en poäng med att bygga upp nått som inte intresserar mej. Därför känner jag att de är lika bra att uppfylla sina drömmar nu, så sen när jag hittar my call så är jag helt redo att satsa helhjärtat på det, och inte heller fundera över när jag ska ha tid att "göra de sakerna jag alltid drömt om". För vid de laget har jag redan gjort det jag önskat, och varit lycklig under tiden. :)