ams

Så plötsligt har jag nu flyttat till Sverige. Landet jag alltid har sagt att jag aldrig aldrig kommer att flytta till. Helt enkelt för att jag inte kunde komma på en positiv orsak som stället kunde ge mej, som jag inte kunde ha i Finland.

Ingeting förutom ett systerbarn.

Syster och bebis var däremot enough för att ta beslutet att flytta över en tid (obs, här finns redan ett flytta-vidare-datum) och efter att folk tryckt in ordet pensionspara (vilket jag reagerar väldigt starkt och negativt över) så tänkte jag att några månader i swe får vara nästa stop i mitt liv, och så får pensionstryggheten växa samtidigt och ingen behöver oroa sej. Bra va?

Har spenderat 3+ veckor runtom i Sverige och försökt leva detta normala liv folk tycker att man ska ha. Fast normalt har det nog långtifrån varit, fast det var tänkt att vara lugnt och smärtfritt.

Började med en helg i Gävle med mina kära kusiner jag inte sett på 5 år. Mycket mycket trevligt! Sen vidare till Göteborg var jag nu då ska bo. Något hem har jag dock inte än. Sover på främlingars soffor under veckorna, reser 2 timmar vidare till syster över helgen, och tillbaka till gbg för en ny vecka. Sist tog tillbaka vägen 3,5 timmme. Fatta att jag kunde ta mej till Spanien på den tiden, så inte så lyckli i allt resande jag har gjort här.

Varje morgon åker jag 1,5 timme till mina lektioner (jaa, ja kmr till det) som är varje dag 9-18. och lika lång hemväg. Sen hemläxor, och prov varannan dag. 8 timmars hemstudier/prov "när man har tid" och samtidigt vara social med främlingar både under kursen och när man kommer "hem" till sin soffa.

I måndags åkte jag till Stockholm 7am (då gick flyget), skrev a big exam kl 10am och fortsatte med lektioner till 9pm. Det blev en 16h dag. Igår slutade vi 11.30pm!!! Hade som vanligt lektioner en hel dag (3h paus) för att sen simma från 8.30pm när de stängt simhallen för allmänheten. Lektioner hela dagen idag och nu tillbaka till Jönköping som tar mej 5 timmar med 4 olika färdmedel. Och från tidig måndag morgon blir det Köpenhamn fram och tillbaka och sen en ny soffa att crasha på i Gbg.

Och om kursen skulle va allt. Sen kommer det ju skattepapperspringande, boendefunderingar, jobbrelaterade pappersutredningar, kelafitteri, barnsköjtas och överlevnadsstrategi till.

Bara för att sammanfatta. Jag är trött.

Fattar ni ens hur mycket energi bara resorna tar? Eller bara prov funderingar man måste vara godkända på...? Eller hur man tar sej hem när bussarna allltid är fullsatta och man är redo att sova på stationen. Eller hur man ska ha råd att ta bussen för minst 20€ varje dag när man som arbetslös går en obetald kurs utan studiestöd. De ni - det är survival på hög nivå om man fixar det. Speciellt mentalt.

Har med andra ord fortfarande inte hittat en bra orsak som skulle ha ändrat min inställning om Sverige. Inte heller gett mej en understanding om varför detta normala liv skulle vara så lockande.

Kämpar vidare eftersom jag har bestämt att detta är vad jag ska göra just nu. Kunde inte tänka mej ha ett annat jobb just nu än det jag kommer ha efter utbildningen, men måste erkänna att resterande runtom är riktigt riktigt omotiverande. Har flera gånger planerat att återgå till mitt gamla fina underbara liv, men ack den som ger sej.. Även fast jag haft så mycket som gått emot mej och dragit energin ur mej så tror jag på nått vänster att this is where i need to be. Gonna keep going, fast jag längtar tills allt är över. Inte värt att kämpa så mycket för Sverige, men kanske för resten av världen.